﻿— Vi blefvo ej förlofvade förr än på
nyåret, fortfor mrs Tregonell, tankfullt blic-
kande i elden. Min far var förtjust — li-
kaså min syster Clara — din kära moder,
Allt var gladt och lyckligt, och vårt lif tyck-
tes vara idel solsken. Jag hade nu bort
tänka på Polykrates, ty Schillers sång om
honom kunde jag utantill; men jag kunde
ej tänka på någonting annat än denna öf-
versvinneliga sällhet. Vi skulle ej hafva bröl-
lop förr än mot slutet af hösten, då det var
tre år sedan hans hustru dog, och det var
dessutom min fars önskan att jag icke skulle
gifta mig förr än jag fylt nitton år, hvilket
inträffade först i september. Jag var så lyck-
lig under min förlofningstid och förlitade
mig så fullt och fast på min fästmans tro-
fasthet, att jag var mycket nöjd med att
vänta. Hela våren vistades han på Penlee,